Köpkraftsparitet (PPP) är ett sätt att förstå det verkliga värdet av pengar över gränserna.
Föreställ dig att du går till ett bageri i Tokyo och köper en limpa bröd för 500 yen och sedan gör samma sak i New York för 5 dollar.
Vid första anblicken verkar det meningslöst att jämföra dessa priser.
Men PPP väcker följande fråga: vilken är den ”ekonomiska makten” i varje land? Vilken är den ”ekonomiska kraften” i varje valuta i dess lokala sammanhang?
Detta koncept hjälper ekonomer, resenärer och internationella företag att tränga igenom bruset av växelkurser och se vad pengar verkligen kan köpa.
PPP är också viktigt för valutahandlare, eftersom det hjälper till att identifiera långsiktiga feljusteringar av valutor. Det ger en grundläggande grund för att förstå om en valuta är över- eller undervärderad i förhållande till sin verkliga köpkraft.
Viktiga punkter:
Vad är PPP?
PPP hjälper till att identifiera övervärderade och undervärderade valutor
Inflation leder till valutadepreciering (relativ PPP)
PPP är en långsiktig indikator, inte en handelssignal
Icke-omsättbara tillgångar snedvrider PPP:s noggrannhet
I en tid när en smartphone-app direkt kan omvandla dollar till euro eller pesos dominerar växelkurserna samtalen om internationell handel.
Men växelkurser återspeglar ofta spekulativa marknadsrörelser, inte den verkliga levnadskostnaden.
PPP eliminerar spekulation och fokuserar på materiella varor och tjänster. Det ger svar på frågor som t.ex:
Genom att fokusera på köpkraft avslöjar PPP dolda ekonomiska realiteter som råa valutakonverteringar ignorerar.
PPP bygger i huvudsak på ”lagen om ett pris”: identiska varor ska kosta lika mycket överallt när de uttrycks i en gemensam valuta.
Om t.ex. ett par gympaskor kostar 100 dollar i USA och 80 pund i Storbritannien ska växelkursen justeras till 1,25 USD/GBP för att utjämna priserna.
Men verkligheten är mer komplex. Skatter, transportkostnader och regionala preferenser snedvrider priserna.
Absolut PPP innebär friktionsfri handel - en värld utan tullar, försenade transporter eller kulturella fördomar.
Även om detta ideal sällan uppnås ger det en grundlinje för att förstå valutavärdering.
Relativ PPP tillför dynamik genom att ta hänsyn till inflationen.
Det innebär att växelkurserna bör justeras för att kompensera för skillnader i inflationstakt mellan länder.
Låt oss anta att inflationen i Mexiko är 6 procent per år, medan den är 2 procent i Kanada.
Över tiden skulle den mexikanska peson behöva depreciera med cirka 4 procent mot den kanadensiska dollarn för att upprätthålla paritet.
Denna princip bidrar till att förklara långsiktiga valutatrender.
Till exempel ser länder som upplever hyperinflation (som Venezuela) sina valutor kollapsa inte bara på grund av marknadspanik, utan också för att deras köpkraft urholkas snabbare än andras.
Det är också därför som vissa typer av tillgångar som guld och ädelmetaller värderas av vissa i en portfölj.
De fungerar nämligen som en valuta som ingen är ansvarig för och som en slags invers för priserna (dvs. de skyddar mot valutadevalvering).
BNP mäter den ekonomiska produktionen, men om man jämför BNP i Indien och Tyskland tar man inte hänsyn till skillnader i levnadskostnader.
PPP-justerad BNP räknar om dessa siffror med hjälp av lokala prisnivåer.
Enligt denna metod är Indiens BNP högre än Tysklands eftersom priserna på varor och tjänster är lägre.
Denna justering förklarar varför Kinas ekonomi förefaller större än USA:s i PPP-termer, trots att den nominella BNP:n släpar efter.
Som diskuteras mer i detalj här använder centralbanker och investerare PPP som en indikator för att avgöra om en valuta är över- eller undervärderad.
Om PPP-kursen för euron t.ex. är 1,10 USD/EUR men marknadskursen är 1,20 kan euron anses vara övervärderad.
Detta kan ge bättre underlag för beslut om investeringar utomlands eller säkring av valutarisker.
Den reala marknadskursen (145 JPY/USD) är mycket lägre än den implicita PPP-kursen (81,82 JPY/USD), vilket tyder på att den japanska yenen är undervärderad mot US-dollarn. Med andra ord borde den stiga för att matcha priset på reala varor och tjänster (i det här fallet en hamburgare).
Den reala växelkursen (95 INR/CHF) är mycket högre än den implicita PPP-kursen (30 INR/CHF), vilket tyder på att schweizerfrancen är övervärderad mot den indiska rupien. Eftersom artikeln är 30 INR per CHF i den reala ekonomin, men växelkursen är 95 INR/CHF, bör INR stiga/CHF falla.
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har ett mer formellt index. Som en del av ett gemensamt program delar OECD och Eurostat ansvaret för att beräkna köpkraftspariteter. För närvarande finns uppgifter om valutor som är över- eller undervärderade i förhållande till US-dollarn på OECD:s hemsida (www.oecd.org).
I det här fallet skapar OECD tabeller som visar prisnivåerna för de viktigaste industriländerna. Varje kolumn visar antalet specificerade valutaenheter som krävs i vart och ett av de länder som anges i listan för att köpa samma representativa urval eller korg av konsumtionsvaror och tjänster. I denna modell kostar den representativa korgen 100 enheter i varje land vars valuta specificeras. På grundval av detta skapas ett diagram för att jämföra en valutas köpkraftsparitet med den reala växelkursen. Grafen uppdateras varje vecka för att återspegla det senaste valutapriset. Den ändras också ungefär två gånger per år för att återspegla nya PPP-beräkningar. Alla PPP-uppskattningar är hämtade från OECD-studier, men de kan inte betraktas som definitiva eftersom olika beräkningsmetoder kan ge olika resultat.
I exemplet med CAD/USD visar OECD:s information att marknadspriset för detta valutapar under september månad var 1,58, medan prisnivån i USA under denna period i förhållande till Kanada var 122, vilket innebär ett pris på 1,22 för CAD/USD. Med hjälp av denna PPP-modell kan analytikern fastställa att detta valutapar var betydligt övervärderat med mer än 25%.
För det första bör PPP-modellen endast användas som ett grundläggande och långsiktigt analysverktyg. De underliggande krafter som påverkar ländernas ekonomier balanserar så småningom valutornas köpkraft. Det kan dock ta flera år innan detta sker, med ett tidsintervall på 5 till 10 år.
En av de största svagheterna med köpkraftsparitet är att den förutsätter att varor kan handlas enkelt, trots saker som skatter, tullar och deltagaravgifter. När ett land inför nya tullar på importerade varor ökar produktionskostnaderna för varor som tillverkas i landet, men dessa ökningar återspeglas inte i PPP-tabellerna för det landet.
Andra faktorer måste också beaktas när köpkraftspariteterna fastställs, t.ex. inflation, ekonomiska data och nyheter, handelsflöden, ränteskillnader, tillgångsmarknader och politiska händelser. Därför är PPP bara en av många modeller som handlare bör överväga när de försöker förutsäga marknadsbeteende.
Big Mac-indexet, som introducerades av The Economist 1986, förenklar PPP genom att använda den ikoniska McDonald's-burgaren som en universell produkt.
Om en Big Mac kostar 5,50 dollar i USA och 4 pund i Storbritannien blir den implicita PPP-kursen 1,38 dollar/GBP.
En jämförelse med marknadskursen visar på valutaförskjutningar.
Till exempel visade indexet nyligen att den schweiziska francen var 20% övervärderad mot dollarn, medan den turkiska liran var 60% undervärderad.
Lokala faktorer snedvrider indexet:
Trots sina egenheter är indexet fortfarande en intressant introduktion till PPP.
Organisationer som Världsbanken använder köpkraftspariteter för att fastställa fattigdomsgränser.
Den internationella fattigdomsgränsen är 2,15 USD per dag (justerat till PPP baserat på 2017 års priser), vilket är det belopp som behövs för att köpa basvaror i låginkomstländer.
Utan köpkraftspariteter skulle det vara meningslöst att jämföra fattigdomsnivåer mellan länder.
Länder som anklagas för att hålla sina valutor artificiellt svaga (t.ex. Kina under 2000-talet) granskas noga inom ramen för PPP.
En kraftigt undervärderad valuta gör exporten billigare och underblåser handelsöverskott.
Köpkraftspariteter hjälper beslutsfattare att identifiera obalanser som kan leda till handelskrig.
PPP är inte ett enda begrepp. Ekonomer har utvecklat nyanserade varianter som svar på komplexiteten i den verkliga världen.
Här är en översikt över de viktigaste anpassningarna:
Absolut PPP baseras på lagen om ett pris, som förutsätter att identiska varor ska kosta lika mycket i hela världen efter valutaomräkning.
Detta är en statisk ögonblicksbild som sällan håller på grund av handelshinder och skatter.
Relativ PPP är dynamisk, eftersom den fokuserar på förändringar i växelkurser och inflation över tid.
Om land A:s inflation överstiger land B:s med 3 procent måste dess valuta depreciera med 3 procent för att upprätthålla paritet.
Denna metod förklarar långsiktiga valutatrender, men fungerar inte vid ekonomiska chocker.
Handelsvaror (t.ex. elektronik och olja) överensstämmer i allmänhet med PPP-teorin eftersom de är lätta att frakta.
Priset på en bärbar dator i Seoul och Sao Paulo konvergerar på grund av den globala konkurrensen.
Icke-omsättbara varor (t.ex. hårklippning, hyror) trotsar PPP.
En lägenhet i Tokyo kan kosta 10 gånger mer än en lägenhet i Jakarta eftersom mark inte är exportabel.
Denna skillnad förklarar varför köpkraftspariteter ofta underskattar levnadskostnaderna i rika städer.
Vissa analytiker tillämpar PPP på specifika sektorer. Till exempel PPP inom hälso- och sjukvårdssektorn:
Denna variation förklarar varför rika länder har högre prisnivåer.
Arbetstagare i högproduktiva ekonomier (t.ex. Tyskland) tjänar mer, vilket höjer lönerna och priserna på icke-omsättbara tjänster (t.ex. restaurangmåltider).
PPP-justeringar förbiser ofta detta fenomen, vilket gör att fattiga länder framstår som billigare än de egentligen är.
Denna modell, som bygger på psykologi, tar hänsyn till att konsumenter uppfattar värde på olika sätt.
Ett kaffe för 5 dollar i Zürich verkar normalt, men samma pris i Hanoi verkar orimligt.
Detta kan förändra konsumenternas vanor och snedvrida PPP-beräkningarna.
Starbucks-indexet är en modern variant av Big Mac-indexet, som jämför priset på en latte runt om i världen.
En stor latte kan kosta 8 dollar i New York, men motsvarande 4,90 dollar i Seoul, vilket indikerar att den koreanska wonen är övervärderad (dvs. den kan köpa fler varor än dollarn).
Distansarbetare använder informell PPP genom att jämföra Airbnb-/hotellpriser, måltidskostnader och coworking-ytor i olika länder.
En lön på 2 000 USD i månaden är högre på Bali (låga kostnader justerade för PPP) än i London (höga kostnader justerade för PPP).
Dessa anpassningar gör PPP mångsidigt, oavsett om det handlar om att analysera inflationsskillnader, fastställa rättvisa löner för internationella team eller förklara varför din lön ser annorlunda ut utomlands.
Ingen modell är perfekt, men tillsammans ger de en bättre förståelse för hur pengar fungerar i en ojämlik värld.
Kryptovalutor som bitcoin fungerar utanför traditionella växlingssystem.
Kan PPP tillämpas på decentraliserade digitala valutor?
Om en bitcoin kan köpa 5.000 kaffe i Brasilien men 2.500 i Norge, innebär det då ett ”PPP-förhållande” för kryptovalutor?
Historiskt sett baserades PPP-beräkningar på periodiska undersökningar.
Idag förutspår AI-modeller pris- och PPP-justeringar snabbare än någonsin tidigare.
Köpkraftsparitet är inte en felfri teori, men det är ett sätt att förstå vår sammankopplade värld.
Oavsett om det handlar om att justera BNP eller förklara varför din semesterbudget sträcker sig längre till Bali än till Paris, påminner PPP oss om att pengars värde ligger i vad de kan göra - inte bara i sitt nominella belopp.
Föregående : Förhållandet mellan spot- och terminsvalutor | Följande : GERAF växelkursmodell |